Skip to content

Skeppsbrutna

Tyvärr får vi meddela att vi i morse den 19 April tvingades lämna vår ögonsten Tina Princess ganska exakt mellan Kap Verde och Kanarieöarna. Händelseförloppet var att vi seglade bidevind i ca 25 knops vind och ca 2,5m vågor vid 1900 tiden igår kväll och plötsligt hörde och kände vi en stöt som nästan stannade upp vår 24 tons HR49. Direkt efter slutade autopiloten att fungera och det visade sig att autopilot fästet i skrovet brutits av. Efter demontering av autopiloten visade det sig att styrningen helt slutat att fungera. Båten lydde inte rodret och styrde i snäva cirklar. Jag misstänker att roderbladets infästning till roderaxeln brutits av. Efter diverse rådslag bestämde vi oss för att aktivera vår Epirb. MRCC Kanarieöarna skickade ett SAR flyg och det bestämdes att ett handelsfartyg ca 100 nm från vår position skulle hämta upp oss och att båten skulle lämnas åt sitt öde. I morse blev vi så upphämtade efter en ganska dramatisk insats som varade
två timmar. Vi är nu passagerare i en hytt på mv Monte Laura som ankommer Ribeira i Galicien om ca sex dagar. I princip har vi endast pass, plånböcker, lite dator prylar och de kläder vi har på oss. Ett tråkigt slut på ett femårigt äventyr. Huvudsaken är givetvis att vi är välbehållna från en mycket otäck upplevelse. Vi blir mycket väl omhändertagna av hela besättningen på fartyget med god mat och bra träning på Spanska.

Vi har dåligt med möjlighet att kommunicera förutom via satellit så mer information följer när vi kommit fram till Galicien.

Peter och Eva

Sent from Iridium Mail & Web.

Bonk, Splash, Bonk, Splash

Vissa längre seglingar blir fina minnen. Det kan vara månsken, mareld, delfiner eller bara en bekväm segling. Vissa seglatser, som denna från Cap Verde till Kanarieöarna lär inte hamna i denna kategori. Båten lutar konstant 15-20 grader, däcket är konstant överspolat och regelbundet brakar vi in i en våg alternativt faller handlöst några meter nerför en brant våg. Nackdelen med en liten besättning, dvs Eva och jag på tuffa seglatser är brist på god sömn. Även om vi har rull segel behöver vi oftast hjälpas åt då vi gör ett slag eller revar osv. Efter några dygn med för lite sömn blir man ibland lite trög, reagerar inte i tid.

Många av våra segelkompisar har valt att ta med extra besättning vid längre seglatser. Vid de stora “knutpunkterna” Kanarieöarna, Panama, Kapstaden etc möter man dagligen (oftast) unga killar som vill se världen. Ofta blir det en positiv bekantskap som ibland sträcker sig över månader. Tyvärr kan det ibland bli det motsatta.De flesta båtar har enbart en liten yta. Även om ev blivande besättning bedyrar att de aldrig blir sjösjuka och har seglat över haven har många blivit besvikna på att i princip bara ha några extra munnar som dessutom undviker jobb. Att umgås och hålla humöret uppe på en liten yta med människor man inte känner annat vid baren en kväll innan avfärd kan bli extremt jobbigt.

Vi har valt att klara oss själva, med undantag av Eva’s syster och hennes man som ett antal gånger seglat med oss, dock enbart kustnära och några få nattseglingar.

Om några timmar har vi seglat drygt 300 nm mot mål, 480 kvar. Längtar till en lugn ankring eller att knyta fast i en hamn. Tror vi går till El Hierro, den närmsta ön, väldigt annorlunda än de andra öarna med i princip obefintlig turism.

Hasta Luego y Feliz Semana Santa !

Peter & Eva @ 20 29.3 N 21 40.2 W

Sent from Iridium Mail & Web.

Cape Verde

Read more…

Mot Cap Verde – Dag 24

Land i sikte. Nja, det är fortfarande 25 nm kvar tills angöringen av Mindelo. Men 24 dygns segling gör att man gärna spanar lite för tidigt. Idag är det ca 9 dygn sedan vi åter kom in i nordostliga passadvindar. Dessa vindar, som är till glädje till de hundratals seglare som likt flyttfåglar migrerar från kalla Europa till Karibien. För oss stackare ger de visserligen stabila vindar men eftersom de är stick i stäv blir det ganska jobbig segling med 15-25 graders lutning och ständigt överspolat däck.Nåväl, vi har gjort vår sista nattsegling på ett tag, rensat en mängd flyg fisk från däck och ser fram emot ankring (förhoppningsvis innan solen går ner i kväll) och en lugn natt. Har vi tur så hinner vi med några kalla öl och lite enklare mat i “Floating Bar”. Läste någon gång om en seglare som efter en lång ocean segling uttryckte vemod och önskade att seglingen skulle fortsätta. Bullsh*t. Hälsar Eva och Peter, trötta seglare på Tina Princ ess

Sent from Iridium Mail & Web.

Mot Cap Verde – Dag 20

Efter 5 dygn med “Bonn kryss” dvs vinden rakt emot oss är vi rätt trötta. Tyvärr får vi dras med ca 7-10 m/s och 2.5 meter vågor ytterligare några dygn innan vi kommer fram till Mindelo. Vi visste visserligen innan vi lämnade St Helena att denna östliga rutt skulle bli jobbig. Först ca 2 veckor med svaga rörliga vindar. Med svaga menas mellan 2-5 sekund meter läns. Inte skojigt med 25 ton båt med gamla segel. Jobbigast var att se till att förrådet av diesel skulle räcka. Kontrasten emot nu är total. Till glädjeämnena. Snart kan vi titulera oss jordenrunt seglare. Vi lämnade Mindelo 6 Dec 2015 och har nu bara ca 400 nm kvar tills vi korsar vår rutt. Känns konstigt men bra. Lite stolta är vi nog. Hälsar Tina Princess crew @ 10 42 N, 25 51 W.

Sent from Iridium Mail & Web.

Mot Cap Verde – Dag 16

Sedan ett dygn har vi passerat doldrums och är nu tillbaka i NO passadvindar, första gången sedan 2015 då vi lämnade Medelhavet. Doldrums var precis så jobbig som vi väntat oss. Åskbyar med eller utan mycket vind, regn, åska och snabba vindvridningar. Vi slapp blixtnedslag i närheten tack och lov. Upplevelser de sista dagarna har varit stora bälten sargasso tång, några grindvalar och “spinner dolphins”, en delfinart som kan hoppa över fyra meter ovanför vattnet med en roterande kropp. En kompis båt 300 nm öster om oss träffade på kaskelotvalar.

Vi har nu sedan ett dygn ren kryss och ca 630 nm till sydligaste ögruppen i Cap Verde. Hälsar Peter och Eva från pos 4 39N, 21 55W.

Sent from Iridium Mail & Web.

Mot Cap Verde – Dag 12

Har nu “bara” ca 1000 sjömil kvar till Mindelo, Cap Verde. Nätterna är stjärnklara och magiska med bara en liten månskärva. Eva blev uppvaktad av ett antal delfiner häromnatten. Vi tycks befinna oss utanför fartygsrutter. Bortsett från ett trettiotal kinesiska fiskebåtar söder om Ascension har det varit tomt, vilket vi gillar. Fisket går urdåligt. Igår fick vi ett napp men den slet av bläckfisken. Vi passerar ekvatorn ikväll för sjätte gången. Känns bra att återigen segla i “hemma vatten”. Vi har kontakt med flera seglare som lämnat St Helena. Alla tycks ha för lite vind och för varmt. Dagtid har vi 33 C under däck, men vi kommer säkert klaga på kalla vindar på Kanarieöarna så vi gillar läget.Hälsar Peter & Eva vid pos 1 S, 19 W

Sent from Iridium Mail & Web.

Mot Cap Verde – Dag 8

Ascension såg visserligen spännande ut när vi passerade ett par sjömil väster om huvudstan Georgetown igår kväll. Men, vi fick inget svar när vi ropade upp på kortvågsradion och dyningen från nordväst skulle omöjliggöra landning med jolle. Alltså, ny waypoint, ön Fogo i den södra gruppen av öar på Cap Verde. 1500 sjömil varav hälften som kräver kryss. Vi har fortfarande inte fått fisk. Provar nu “Gränna special “, dvs röd vit randig bläckfisk + en gul aptitretare. Dock ännu ingen panik. Vi har obegränsat med färskvatten, mat för 30 dagar och massor av ljudböcker!

Sent from Iridium Mail & Web.

Mot Cap Verde – Dag 4

Att segla längre sträckor med lite vind kan lätt bli frustrerande. Efter tre dygn med 6-12 knop plattläns (3-6 m/s) har vi dock vant oss och kommit in i rutinerna. Vi har hela tiden förväntat oss lätta vindar på denna sträcka. Om några dagar når vi Ascension, nästa brittiska ö. Om vi ankrar och stannar beror helt på om vi kan vänta in bättre vindar och om vi behöver diesel för motor gång genom “dold rum”, området i närheten av ekvatorn mellan passadvindsbältena som oftast saknar stadiga vindar. Denna årstid är dold rum i östra Atlanten extra brett. Ascension tycks inte intresserade av Yachties numera. Att angöra ön kräver tillstånd som skall ansökas minst 14 dagar innan angöring. Vilket vi inte gjort. Vi får se om vi bryr oss. Annars är ön känd för att tusentals stora gröna havssköldpaddor den här tiden på året simmar till ön från Brasilien och lägger ägg och parar sig.

Hälsningar från Peter och Eva – just nu på pos 12 grader S, 9 grader W.

Sent from Iridium Mail & Web.

Valhajar, High Tea och Napoleon

Valhaj inkl renhållningsarbetare

Efter tio dygns relativt snabb, men ”rullig” segling angjorde vi St. Helena. Första intrycket var att ön var ogästvänlig med mörka, flera hundra meter nästan lodräta klippor. Vulkaniska aktiviteter sätter sina spår. För en gångs skull angjorde vi ön i dagsljus, kl 07.30 på morgonen. Vi blev anvisade en boj och tid då vi skulle ta en färja  in till hamnen. Egen jolle är inte till att tänka på med tanke på den eviga dyningen. Linor hjälper passagerarna att hoppa från färja till brygga. Innan vi tog färjan fick vi fint besök av valhaj (!!!!) kring ankarplatsen. Dessa djur är fantastiska och stora..

Incheckningen gick snabbt. Diskussioner med grannseglare gav vid handen att vi måste köpa en sjukförsäkring innan Immigration. Det är för att täcka kostnaderna om man behöver ”airlift” till fastlandet/hemlandet. Vi har en olycksfalls-försäkring men här krävs en allomfattande.

Första intrycken av ön är att den är ”ur-brittisk”, dvs trånga gator och ganska undermålig infrastruktur. Bankkort accepteras ej. Finns inga bakomater. Telefonkiosker. Det verkar som internet uppstod ganska nyligen. Vi har nu passerat mer än 40 länder på vår seglig och kostnad, hastighet och täckning känns som 1995 i Sverige.  De inre delarna av ön verkar ha gott om vatten och förutsättningar för att ge ön självförsörjning av kött och jordbruk. Om vi förstått rätt så är import från Sydafrika (7 dygn med lastfartyg var tredje vecka) billigare än egen produktion… För att avsluta gnället måste vi även nämna ST Helenas Flygplats som invigdes förra året. Ca 300 miljoner pund har skapat en flygplats som dessvärre inte kan användas som avsett pga kastvindar som omöjliggör landning av större plan. Tanken var att erbjuda direktflyg till London. Nu kan endast flyg via Namibia / Johannesburg landa.

Till det positiva. Gemensamt för alla isolerade öar är dess otroligt välkomnande befolkning. Ön har bara 4000 inv och alla vet genast att vi är seglare som har lagt en hel del tid på att ta oss till deras ö. ALLA vi möter hälsar glatt på oss, många frågar om vi behöver hjälp osv.

Vi slog oss ihop med ett kanadensiskt par för en biltur runt ön med guiden Robert. Robert, som är 83 år (!) har jobbat med guidade turer i mer än 60 år och är en legend. Turen tog oss till Napoleons residens, hans grav, till flygfältet mm. Fascinerande grönt i de djupa dalgångarna.

Dagen efter hoppade vi på en tur med snorkling med valhajar. Otrolig mäktig upplevelse med dessa upp till 12 meter långa fiskar som verkar vara totalt orädda. Säkerhetsavståndet är 3 meter men ofta kunde vi inte undvika att komma helt nära då de simmade runt och dammsög havet efter krill och plankton.

Vi planerar nu för avgång till nästa etapp till Cap Verde, ca 2300 nm. Tyvärr kommer det bli dåligt med vind och dessutom passerar vi ekvatorn och ”dold rums” med ännu mindre vind. Vi räknar därför med knappt 3 veckor. Eftersom lastfartyget med färskvaror från Cape Town just varit här så har vi kunnat bunkra det vi behöver. Bland annat öl som varit slut på hela ön ett par dagar!

 

%d bloggers like this: